Hiphopen som en genre som kan, och bör, överraska

När jag var liten, under 90-talet, var större delen av den hiphop som nådde radiostationerna (och i slutändan mig) tung, gangstainfluerad och svår att relatera till som 8-9-åring och uppväxt på annat håll än i den amerikanska betongen. Det här är givetvis en grov generalisering, men det är ändå så jag minns den första hiphopen som korsade min väg. För att göra det väldigt enkelt för mig skulle jag kunna nöja mig med att konstatera att hiphopen jag möttes av var alldeles för svart för den ännu väldigt unge White Boi Gus. Med vänner som lyssnade på Spice Girls, Backstreet Boys och Aqua fanns det inte många ingångar till något annorlunda, förrän en dag då något helt plöstligt hände.

Kommer ni ihåg TV-programmet Voxpop, där de visade musikvideor och där man som tittare röstade fram veckans topplista? Där visade de helt plötsligt något som tilltalade mitt unga alter ego - vit hiphop. Det var inte tungt, det handlade inte om vapen och kvinnor utan istället var beatet elektroniskt, videon innehöll en dansande robot istället för dansande donnor och låttiteln kunde härledas från rymden. Extremt vitt, och White Boi Gus gillade. Inte för att låten i sig är den bästa hiphoplåt som gjorts, eller för att roboten var löjligt stor, utan för att (och detta har jag insett i efterhand) det inte var en renodlad hiphoplåt. Man mixade en i grunden elektronisk låt med rap, och slutresultatet blev också intressant.

Min poäng med det här inlägget, som också blir startskottet för den här bloggen, är att det är roligt med hiphop som vågar bryta gränserna för vad man förväntar sig, som vågar ta in ett oväntat element, som vågar utmana.

Låt mig avrunda med att bjuda på låten inlägget handlar om: Beastie Boys - Intergalactic (Youtube)

Fred ut,

White Boi Gus